Det är vad jag är nu.
Jag är mamma till två helt fantastiska tjejer.
Min älskade 6 åring som förgyller mitt liv varje dag, som blir stor så fort och har en alldeles underbar personlighet <3
Sen är jag mamma åt min ängel Alma, en liten kämpe som stod stark och kämpade trots så dåliga förutsättningar.
En liten flicka som inte fick stanna med oss men som lever i våra hjärtan varje sekund av varje dag!

Skulle göra vad som helst för att slippa vara änglamamma, för att få ha båda mina tjejer hos mig.
Livet är så fruktansvärt orättvist!

Igår var våran lilla Alma beräknad att komma till oss. Istället har det gått ca 3 1/2 månad sen hon lämnade oss.

Alma föddes i vecka 24+1, pga att jag var sjuk.
Jag förstod aldrig att det var så allvarligt, trodde att det var bäst för Alma att komma ut för min infektion men uppfattade aldrig att mitt liv också stod på spel. För så var de egentligen. Jag hade fått en infektion som inte ville ge med sig trots antibiotika. Efter sängläge i nästan 2 veckor på sjukhuset ( tror de var de iaf ) så beslutade läkarna att förlossningen var tvungen att sättas igång. Trots alla risker för Alma och att det var alldeles på tok för tidigt. Annars riskerade jag blodförgiftning ..
Jag riskerade att bli sjuk men vad gav det våran lilla tjej för chanser ? Att komma ut så tidigt?
Inte stora chanser ..
Trots att hon var tagen av min infektion och en jobbig förlossning ( för en 24 veckors bebis ) där hon fick syrebrist i ca 9 min så kämpade hon stenhårt!
Dagen efter förlossningen låg hon utan respiratorn och hade endast hjälp av cpap! Det var inte vanligt!


Det syntes på henne att hon var en liten dam med vilja och styrka.
Hon sprattlade, grinade illa av cpap masken i näsan och visade inga som helst tecken på att hon blev sjuk.

Innan det var försent.
Hennes tarmar blev sjuka.
Jag frågade på mötet vi hade med läkaren några dagar innan hon gick bort vad de värsta var som kunde hända henne nu var .. För allt gick ju så otroligt bra.
Hon sa att infektion, lungorproblem/hjärtproblem osv kan vi oftast ordna upp men tarmarna däremot har vi svårt att råda på.
Det värsta var alltså att tarmarna skulle bli sjuka.

Jag gick hela vår tid där och oroade mig för infektioner, spritade händer o armar som en galning, inga tjock tröjor så man kunde dra in baciller i kuvösen osv .. Men aldrig trodde jag att hon skulle få denna tarmsjukdom!
Jag andades faktiskt ut lite efter mötet med läkaren .. Tänkte att de kan bara inte hända. Infektioner kan hända men inte det värsta tänkbara ..

Men så fel jag hade!
Det gick så otroligt fort.
Orkar inte ens tänka på smärtan hon måste fått utstå!!

Läraren och sköterskorna gjorde allt de kunde och kämpade med alla medel men det fanns inget att göra.
Det visade obduktionen .. Det var nästan hela tarmen som var sjuk så även om hon blivit så pass stabil att man hunnit röntga och operera så hade de iaf inte kunnat göra något.

Läkarna kunde aldrig förutspå eller se tecken på att hon blev sjuk, fören några timmar innan.
När vi träffades efter obduktionen så hade de alla gått igenom allt och kollat allt och inga som helst tecken på sjukdom. Ofta kan man märka på andning, puls, hjärta, temp osv men på Alma märktes inget förns några timmar innan hon gick bort.

Måste bara säga att neo läkarna på akademiska är helt fantastiska!
Vilket jobb dom gör.
Det fanns speciellt en som betydde otroligt mycket för oss, och fortfarande gör.
Hon räddade Almas liv när hon föddes och stod oss väldigt nära hela tiden efter. Hon sa själv att hon tyckte sig känna Alma väl och ha bra koll på henne. Grät när vi hade möte och pratade om hur stark hon är och vilka framsteg trots så dåliga förutsättningar.
Vi träffade henne även efter Alma lämnat oss när vi var och höll henne på sjukhuset och även då grät hon.
En fantastisk människa som verkligen fick oss att känna oss trygga i varje steg och man märkte att hon verkligen brydde sig.
Guld värd!

Alma hade dåliga förutsättningar och det som aldrig fick hända hände men vi är så stolta över henne!
Över hur hon kämpade!
Det var fantastiskt att få spendera de där dagarna med henne, vi fick inte resten av livet men det var nära att vi inte fick något alls!

Saknaden gör fysiskt ont och jag försöker greppa efter små halmstrån som kan göra tillvaron lite lättare.


Vi saknar dig så gumman!